Ja då var det sommarlov då. Har kört sista dagen idag. Skönt, därför att temperaturen har legat på 37 grader vilket är högre än min normala kroppstemperatur!

Det var med blandade känslor man sa "adjö" till barnen. De har alla satt sina spår i mig. "Mina barn" är speciella på så sätt att de har en intelligensnivå över den normala. Vilket självklart medför att de går i högre klasser än vad deras ålder säger. En av mina minstingar var väldigt tjock i halsen i morse. Hans syster retades med honom men hand stod på sig och sa att han minsann inte hade sjungit upp sig ännu. Han tittade runt i bussen och sa, jaha nu får jag inte träffa Tamarha mer, inte se den här bussen mer och inte se Ulla mer heller. Det var där som rösten gick igenom. En annan av mina "barn" kunde knappt heller säga hejdå. Redan igår så hade han svårt att förstå att vi inte skulle ses mer. Den killen har jag haft som en "ensamåkare" eftersom han har lite svårt att sitta still bl a. Men under dessa nio månaderna har vi kommit varandra mycket nära. T o m hans pappa har märkt att han blivit lugnare.

Ska erkännas att jag själv avskyr att säga "adjö". Inte bara i detta fall utan alltid när det blir så att man inte kommer att se varandra på ett mycket långt tag eller som i det här fallet aldrig mer.

Det är mycket som har hänt under dessa månader. De har varit oerhört intensiva.

Både föräldrar och skolpersonal har bett mig komma tillbaka till samma route nästa läsår men jag har avböjt. Jag har trivts med barn, föräldrar och skolpersonal men resan till och från min route är/var väldigt lång. Men jag tog det som det var. När man är ny inom ett företag så får man ta det som finns just då. Trots allt så anser jag att jag fick det bra. Den fina kontakten jag fått med alla är något jag aldrig kommer att glömma!