Telefonen är en härlig uppfinning. Den har inte varit med så väldigt länge om man jämför med mycket annat. Tänk att bara lyfta på luren och slå sisåsdär 25 siffror och så hamnar man hemma hos mamma i Ludvika. Enkelt och så bra!

Kommer att tänka på "utvandrarna", som alla säkert har sett som TV-serie, hur det var för dem. Nu lyfter man bara på luren och vipps så har man sina nära och kära i örat. De, om de hade tur, kanske fick iväg ett brev eller två innan de dog. Och inte kunde de åka på semester heller hem till Sverige. När de väl var över här så var det förgott! Har pratat med många äldre invandrare från Europa som bosatt sig här i Kanada. Har frågat om de aldrig har velat återvända "hem"? Fått som svar att visst har de haft dessa tankar men nu har de barn och barnbarn och vad finns kvar av det de kommer ihåg som "hem". Allt är borta, bara minnen kvar.

Så nog lever man i en annan tidsålder. Man ringer och flyger och far till Sverige hur enkelt som helst. Hur kom jag på allt detta då? Jo jag ringde till mamma idag. Hon blev mycket glad. Tord och hon hade pratat senast igår att det var ett tag sedan jag ringde. Sant. Just nu känns det som om jag lever i någonslags vakuum. Har inte riktigt fått in rytmen mellan alla jobb. Och som vanligt har Ozzy blivit urförkyld. Hör honom ligga inne på soffan och snörvlar och nyser. Hua, bara inte jag blir sjuk också. INTE DÅ! Knock on wood!