Bilden blir suddigare tillika ärret, men den oro och skräck jag kände för fyra år sedan glömmer jag aldrig.

Ja, det är jag, flintskallig ...... Trodde väl aldrig att jag skulle visa upp bilden på min blogg.

Det är tur att det finns make-up så man åtminstone kunde måla dit ögonbryn och ögonfransar.

Det är mycket som hänt sedan den dagen jag kände knölen. Jag är så oerhört tacksam för vad livet ger och gett mig. Jag är medveten om att vi alla är här för att lära oss någonting. Min läxa var/är att lära mig att njuta och ta tillvara på vad som finns runtomkring mig. Att vara tacksam över att bara finnas och försöka göra varje dag till något speciellt. Är medveten om att då och då tappar man fokus när allt för mycket negativt kommer in i mitt liv. Jag är lyckligt lottad som har vänner och familj som styr upp mig när så sker. Bilden är tagen ungefär mitten av min cellgiftsbehandling. Jag mår inte bra, konstant illamående. Men vad som höll mig uppe var att jag vet att två av mina vänner, Mona och Gunsan, har det jobbigt varje dag med den värk de har. Så i jämförelse med det så var detta inte någonting.

Du som läser detta, var tacksam för allt som händer dig, allt har en mening även om man inte ser det just nu.

Ta tillvara dagen som om den vore den sista! Njut och försök sprid glädje, speciellt i dessa tider.