Det är nu fyra år sedan du gick bort så tragiskt. Ditt foto står i min bokhylla så jag ser dig varje dag. Ibland när jag sitter i min buss och tänker på oss som små och större så är det särskilt en bild som kommer fram. Den alltid glade och hjälpsamme. I grund och botten Lars, så tror jag att allt som hände dig senare i livet var ett led i det. Du ville alltid hjälpa dem som var "svagare". Om du stannat kvar i Norrland och fortsatt din utbildning inom fältjägarna så hade du nu varit något inom militären.

Men istället så tog ditt liv en vändning som vi alla visste att det inte kunde sluta bra. Nu var det inte det som tog ditt liv utan en person körde på dig bakifrån en eftermiddag för fyra år sedan.

Det kommer stunder Lars när jag tänker somså "om jag bara inte hade skjutsat ner honom till Lernbo". När vi skilldes så hade jag en mycket konstig känsla i magen som om jag visste att vi inte skulle ses igen, åtminstone inte i detta liv. Tyvärr besannades allt. Mamma hade också haft den känslan när ambulansen for förbi hennes fönster, hon visste att det var du.

Ja du Lars, om du bara visste hur saknad du är. Fortfarande får jag tårar i ögonen när jag tänker på dig, min lillebror, eller broder Tuck som jag kallade dig de senaste åren.

Nu är du borta från vårt jordeliv. Men att du fortfarande finns bland oss i någon form det tror jag mycket starkt på.

Vila i frid älskade broder........................ forfarande saknad och kommer alltid att vara.........